Lejonbragden 2013

Det hela började när min kompis Henrik tipsade mig om ett lopp som han var sugen på. 50 km i Lund, Halva Lejonbragden. Halva tänker jag... Ska jag spriga 50 km så vill inte jag ha gjort halva någonting. Lejonbragden 100 km. Jag har ju ett tag pratat om att jag vill prova på ultralöpning så varför inte ta vara på chansen. Sagt och gjort, anmälan skickades in och 4:e maj var det dags.

Klockan 7 på lördagmorgonen släpps vi över startlinjen för att avverka 10 varv på en 10 km slinga runt i Lunds utkant. Känslan i kroppen är under första varvet ganska tung. Gårdagens lunchpizza och 250g tortellini med laxfilé till middag var för mycket mat. Klantigt, men inte mycket att göra åt nu, det är ju kul att äta. Jag låter en stor del av startfältet glida ifrån mig och är nöjd med att inte ryckas med. Min förhoppning är att folk ska krokna utöver dagen och jag får nöjet att passera dem, istället för tvärtom. Halvvägs genom varvet passerar vi återigen målet och därmed depån med rikligt med mat och dricka. Under första varvet är jag inte sugen på någonting så löper rakt igenom efter första fem kilometrarna. Ytterligare fem kilometer senare är det varvning, och då dricker jag lite sportdryck. Jag har tagit det lugnt hela varvet, sprungit i min egen bubbla och fokuserat på att det ska gå långsamt.

Klockan har hunnit bli åtta och råheten i morgonkylan börjar släppa, jag slänger av mig den långärmade tröjan, men behåller vantarna. Andra varvet börjar med en lättare känsla i kroppen, som har börjat vakna till liv. Bakom mig hör jag löpare som snackar med varandra om just löpning, träning, mål och annat. På ett så pass långt lopp där det inte är andningsapparaten som är flaskhalsen går det fint att småpluddra längs vägen. En av sakerna som gör ultror till vad de är, och en trevlig sak. Men den här gången har jag bestämt mig för att inte vara social, utan fokusera på vad jag kommit hit för att göra, att springa långsamt och stabilt. Första varvet passerades på 58-59 minuter och planen är att kapa någon minut på miltiderna och gå i mål på under 10 timmar. När andra varvet är till ända fyller jag åter på med lite sportdryck och trycker ner en halv chokladboll.

Ut på tredje varvet är det inte något underskott på värme i kroppen så vantarna får inte längre följa med på resan runt. Känslan är fortfarande lätt i kroppen. Fast det känns att det är en lång väg till mål. Bara att ta det steg för steg. På varje varv passerar vi en byggarbetsplats. För att få lite perspektiv på tillvaron och göra loppet lättare jämför jag min situation med byggarbetarnas. Här måste de jobba, säg åtta timmar, på en lördag, medan jag får springa runt och äta godis. Jag borde åtmistonde kunna stå ut lika länge som de måste jobba, och efter det är det ju bara två timmar kvar. Även om jag i efterhand tänkt att det är mycket möjligt att byggjobbarna inte går hem efter åtta timmar.

Under det fjärde varvet börjar det återigen kännas i magen. Den gången mer som att ett toabesök vore bra för fortsättningen av dagen. Vid halva varvet när målområdet passeras igen ser jag Henrik där. Det är en halvtimme till hans start på 50 km varianten klockan 10. Säger ett snabbt "hej" och löper ut på andra varvhalvan. Det går i vågor med magen och hur akut läget är. Åter i målområdet fyller jag på med det som visar sig bli basfödan, ett par salta lakritsfiskar och några Ahlgrens limousiner. Ser återigen Henrik som nu bara har några minuter till start. Tänker att jag ska önska honom lycka till, men jag är för upptagen av att ta mig till toaletten. Han hinner i alla fall säga "nästan halvvägs nu"... Det är inte riktigt så det känns. Fyra mil bakom mig, sex framför, och jag förväntar mig inte att fortsättningen ska bli lättare.

Femte varvet börjar med ett toabesök. Varven hittills har avverkats på runt 58 minuter, så jag har ett par minuter till godo på 10 timmarsgränsen. Toastoppet känns som en investering för kommande varv, på samma sätt blir att springa långsammare varv ett sätt att planera och ta höjd för vad som komma skall. Man springer långsamt för att spara krafter. Men i löpning går det aldrig helt att vila, att hålla sig springandes en timme kostar, även om man inte kommer så långt under den tiden. Stundtals under loppet känns det som att jag kommer spara och spara mig, men med som resultat att alla krafter bara sinar ut, utan att jag någonsin får skörda frukterna av återhållsamheten.

Sjätte varvet, halvvägs, men det är långt nu. Lika långt till. Negativa tankar börjar snurra. Det är ganska långt kvar till 70 km, nästan en halvmara, och efter 70 km är det ändå 30 km kvar, ett Lidingölopp, fast platt. Suck... Får leta runt i arsenalen av tanketricks för att få kvarvarande sträckan att verka kortare, eller i alla fall genomförbar. När det här varvet är slut är det ungefär ett marathon kvar. En sån har jag gjort utan att stå fräsch och utvilad på startlinjen. Ironmanlöpning! Där har vi det, om ett varv får jag börja på min ironmanlöpning. Vid depån efter halva varvet finns det nu pizzaslicar. Jag förstärker standardkosten med en slice.

Ut på sjunde varvet, jag har fått börja på min ironmanlöpning. Om jag bara biter ihop två varv till så är det sen bara två kvar och målet är i sikte. Tänker på vad jag en annan ultralöpare sagt, det här är en parantes i livet. På det stora hela är 10 timmar ganska lite tid. Så också tanken om vilka beslut man ångrar mest. Beslutet att ge upp nu, hade varit väldigt skönt för stunden. Men vilken ånger man troligem skulle känna dagen efter, när man inser att man faktiskt hade mer att ge. Under varvet möter jag också Mattias med barn som har kommit för att heja.

Varven har börjat gå långsammare nu, sen varv fyra har tiderna glidit upp mot 1:02. Jag ger upp tidsmålet och siktar bara på att ta mig i mål. Under Norseman är det mycket gång, och också där nås mållinjen till slut. Så vill det sig inte annorlunda så får jag väl bara se till att komma framåt via gång, meter för meter. Försöker att räkna på andra eventuella sluttider, men ger snabbt upp. Inte bara för att det är svårt att förutse hur krafterna ska räcka och kroppen fungera, utan beräkningskapaciten i huvudet är satt ur spel den också. På något sätt lyckas ändå det åttonde varvet ta slut på precis över timmen.

Nionde varvet. Nu börjar jag se slutet. I minsta motlut tillåter jag mig själv att gå. Första halvan av loppet har en del små knixar och en del långdragna lut. Från "toppen" och ner är det motvind och raksträcka vilken har en effekt på mig som tar bort det mesta av löplust, det tyngsta partiet på hela varvet i mitt tycke. Jag går och tycker att bara ta mig i mål är tillräckligt. Men så prövar jag återigen ett par löpsteg. Jag inser att kroppen fungerar, den gör inte mer ont nu än vad den gjort sen varv tre, krafterna finns där. Det enda som fick mig att inte springa är huvudet. Hjärnan har tröttnat på att berätta för kroppen hur den springer och att den ska göra det.

Ut på sista varvet inser jag att om jag lyckas göra det på 55 minuter så kommer jag att klara tidsmålet. Det borde vara görbart. Jag tillåter mig att gå i uppförsbackarna, men när det är flackt ska jag banne mig springa på. Benen fungerar fint och nu är det ingenting att spara till. Efter det här varvet är det klart! Halvvägs genom varvet ser jag återigen Henrik. Springer upp jämsides. "Sista varvet?" frågar han. "Ja, sista varvet?" frågar jag. "Ja". Jag ser mina 10 timmar framför mig och vet inte om jag den här gången önskar honom lycka till eller fortsatt god tur mot mål, eller om jag över huvud taget säger någonting, kanske jag bara springer iväg. På sista varvet är löpning kul igen, planen tar allt mer en form av en som fungerar. Jag glider över mållinjen på 9:58. Glad, trött och med värkande ben.

Jag häller i mig lite mer sportdryck, blir gratulerad och fotograferad av Mattias innan jag lockas av gräsmattan där jag sittlägger mig. Cirka 10 minuter senare passerar en glad Henrik mållinjen. Han gör mig sällskap på gräset. Något som hade räddat hans dag var nötcremé salmiak. Fanns det nötcremé tänker jag. Vid de första passeringarna försökte jag spana in utbudet av energi för att planera vad och hur jag skulle äta. Men efter det första stoppet, när jag kommit in i rutinen med salta fiskar, bilar och sportdryck så såg jag inte annat, bortsett från pizzaslizen och under de två sista varven cola. Direkt efter målgång sa jag "aldrig mer". Får se om det är något jag håller eller om det bara var i stundens utmattning. Jag känner i dagsläget inget större behov av en ny 100 km eller att slå mitt personbästa på distansen.

Køpenhavn marathon 2009-05-24

På loppdagen vaknar jag 0500 och kan inte somna om. Jag kliver upp och äter fem stycken årekaksliknande mackor med Keso och skinka. Magen har varit lite långsam de senaste dagarna. Eftersom löpning kan ha en accelerande effekt på magverksamheten och jag helst inte vill stanna under loppet ger jag mig ut på en morgontur. Det blir någon kilometer jogg i Lund. Under turen språkar jag lite med en fransk utbytesstudent som vinglar fram på sin cykel. Han undrar vad jag i allsin dar håller på med vid denna tidiga timma. Själv är han på väg hem från kvällens festande. Han önskar mig i alla fall lycka till på maran och jag önskar honom en god "natt". Magen är dock fortfarande tyst som muren. Jaja, inte mycket att göra.

I Malmö möter jag upp min löparkompis Henrik. Båda lika taggade korsar vi bron och anländer startplatsen i god tid före start. De har inga startgrupper utan det är fritt fram att ställa sig där man känner att man hör hemma i startfållan. Ballonger vid sidorna talar om vilken ens ambitions ska vara. Jag är lite orolig inför konceptet, vet att det har fungerat dåligt tidigare på andra lopp. I stället för att stå och oroa mig och fundera går jag och ställer mig i fållan en dryg halvtimme före start. Mitt mål är att springa in på 3:30. Jag tar plats mitt emellan 3:30 och 3:15 ballongerna. Tänker att folk säkert är lite optimistiska, som brukligt. Det är dock ingen trängsel alls och jag kunde gott ha kommit en kvart senare. Mycket gott uppförande av alla.

Startskottet avfyras och vi är iväg 9:30 i ett soligt Köpenhamn. Skönt att äntligen snart få svar på vad vinterns träning resulterat i. Det har blivit ganska så lite marathonlik träning för min del. Den stora tyngdpunkten har legat på cykling med kompletterande terränglöpning och ett par långlöppass. Min plan är därför att springa på puls och hoppas att benen håller. Jag går upp i målpuls och benen pinnar på. Någon kilometer från start blir jag väl ivrig och pulsen skenar iväg uppåt, försöker sansa mig och får snart ner pulsen igen till en mer behaglig nivå. Jag håller mig hela tiden före 3:30 ballongerna och ser 3:15 ballongerna när bansträckningen är rak. Första vätskekontrollen efter fyra kilometer missar jag helt. Jag uppfattar den när det bara är vatten att tillgå, och vatten vill jag helst inte ha just nu. Efter ytterligare fyra kilometer kommer nästa kontroll. Här får jag tag i ett glas sportdryck. Till min glädje känns den rätt så koncentrerad. På många lopp kan den vara rätt så blaskig.

Efter någon timme börjar det regna. Jag välkomnar det eftersom det blivit ganska varmt, och lite uppfriskande smådroppande skadar inte. Regnet tilltar snart i styrka och övergår mer till klassiskt regn.

Vid halvmaran visar klockan 1:37, det har gått snabbt. För snabbt? Andra halvan brukar gå långsammare. Men då har jag ändå marginal till 3:30. Jag börjar tänka i 3:15 banor. Troligtvis för optimistiskt, men jag kan inte låta bli. Vid vätskekontrollen efter halvmaran roffar jag åt mig två glas härligt blå sportdryck. Dricker den troligtvis lite för snabbt. Känner hur den studsar till i magen och vill upp igen. Lyckligtvis bestämmer den sig för att stanna kvar. Visualiserar lite i huvudet hur en sådan magtömning skulle se ut, beståendes mest av blå vätska. Ett klorinuppkast...

Henrik är den av oss som brukar se mest av omgivningarna när vi springar. Den här gången har jag lovat honom att ha mina ögon mer öppna för vad som fins omkring mig. Köpenhamn ska tydligen vara ganska fint sägs det. Men vid den här distansen bestämmer jag mig för att gå in i löparkoma, regnet har gjort det lite kallt och händerna fryser. Löparkoma för min del innebär att jag stänger av omvärlden och koncentrerar mig på just ingenting. Bara låter benen gå. Tanken är att jag ska komma ur koman vid 30 km och efter det fokusera på att gå i mål. Lite som att krypa ner i ett maskhål vid halvmaran för att dyka upp med dryga milen kvar. Vissa kanske vill kalla det fusk. Men det är bara ett mentalt fusk. Någon gång under komalöpningen ser jag 3:15 ballongerna på ganska nära håll. Jag blir glad, och så kanske jag ska förklara vad det är för ballonger jag snackar om. Ballongerna är fästa på farthållare som har som uppgift att hålla en bra fart för den sluttid som är skriven på ballongen. Men fem till sju kilometer kvar springer jag om farthållarna och håller mig sedan framför. Dessvärre gör jag mina göteborgssupporters Davig och Oskar besvikna för att jag inte gjort som jag sagt och sprungit på 3:30. När jag spurtandes korsar mållinjen stoppar jag klockan på 3:13:38. Jag är otroligt nöjd med den tiden. Klart bättre än förväntat.

I min förställningsvärd skulle det efter målgång bli dusch och glassmys i ett soligt Köpenhamn med Henrik, Fia, Oskar och David. Nu hade istället regnet hållit i sig så pass att det var mest kallt och lite besvärligt. Jag får i alla fall tag på Oskar och David och säger mest hej. De hade också tänkt sig ett vädermässigt mer välkomnande Köpenhamn. Så var det en otrolig trängsel kring målområdet. Inte i den area som var avsedd för löparna, men den utanför. Och har man problem med trängsel i vanliga fall så kan jag säga att det inte blir bättre när man är frusen, trött och har ett par ben som inte vet om de vill gå, ligga eller helt enkelt inte finnas. Så efter lite irrande runt i trakterna kring mål och ett uppgivet duschletningsförsök går jag tillbaka till tågstationen och väntar på Henrik och Fia där. Vi delar tåget hem börjar smida planer inför Lidingöloppet...

Intro till bloggen

I den här bloggen tänkte jag skriva om upplevelser från de olika motionslopp som jag gör. Jag har en del text och stolpar från gamla lopp från förr som jag också tänkte få ut. Men för att inte allt ska komma som en stor klump hoppas jag på att få ut en text i veckan eller varannan vecka. Får se hur det går med det. Så vet jag inte riktigt hur inläggen kommer hamna i bloggen, det vore ju fint om jag ändå får dem i kronologisk ordning.

Seoul halvmara 2008-08-15

Jag var egentligen sugen på att göra en till helmarathon innan mitt halvår i Korea skulle ta slut. Men jag hittade inget som passade så bra, och träningsmässigt var nog en halvmara att föredra. Med facit i hand så var det helt rätt beslut. 30 grader varmt och hög luftfuktighet är inte de förutsättningar som lämpar mig bäst.

Loppet går längs Hanfloden och är helt platt, en kvartsmara bortåt, sen vända och springa tillbaka. Inte jättespännande sceneri, fast man vet vad som väntar, inga överraskningar dyker upp, tråkigt med tryggt. Värmer kostar på mina krafter. Pulsen ligger långt över vad den brukar hela loppet. Vid varje drickastopp längtar jag efter dricka med socker i, men varje gång blir jag besviken. "Bara" vatten, igen och igen. Det är väl i och för sig det kroppen som bäst behöver, men det vore gott att få i sig energi också tycker jag. Men det är bara att bita ihop, trampa på och känna svetten i princip spruta ur körtlarna.

I mål kom jag på 1:38:14. Inte personbästa, men inte långt ifrån och med förutsättningarna så är jag helt klart nöjd. Efter målgång kan jag vrida strida strömmar ur både t-shirt och shorts.